När vi ror

Fick en dikt av min högskolelärare som han tyckte passade mitt arbete. Den är skriven av Björn Söderbäck.

När vi ror sitter vi med ryggen i färdriktningen
och hämtar kraft och riktning från där vi kommer ifrån

På samma sätt borde man leva
Hämta kraft ur historien
För att ta sig framåt

Det låter ju bra, men jag vet inte om jag brukar hämta kraften från där jag kommer, när jag ror. Jag är nog den som hela tiden vänder mig om för att se hur långt det är kvar...

Men det är en talande bild som är lätt att minnas tycker jag.

Mitt val

En del vånda, mycket funderande och goda råd från en riktigt god vän gjorde att mitt val till sist sjönk in i mig.
Jag väljer att acceptera min uppsägning (lätt val) men också att inte tala om för arbetsgivaren att han har handlat på fel sätt när han sa upp mig. Man har nämligen rätt att tillhöra vilken fackförening man vill i Sverige. Lagar som MBL och LAS ska gälla även om man är syndikalist.
Annars är det föreningsrättskränkning. (svårt val)

I mitt fall var det inte arbetsgivaren utan IfMetall som ville att jag skulle bli uppsagd. Men det var naturligtvis arbetsgivaren som tog det slutgiltiga beslutet att acceptera deras "lista".
Till mig hade VD sedan andra skäl till min uppsägning, han var ju inte dum..

Det här är ett vanligt förfarande idag att de stora fackföreningarna som tillhör LO aktivt arbetar för att få bort de som inte är anslutna till dem. Det har skapat en situation där medlemmar inte vågar gå ur fast de vill.
Frågan är vad IfMetall vinner på det i det långa loppet?

Att förstå nuet

Anders Woxberg skrev några ord i sin bok På klövjestigar genom Ödmården som jag haft anledning att fundera lite kring.

Man kan inte förstå nuet
och inte se in i framtiden
om man inte har historien

Så nu efterlyser jag historien bakom LAS.
Kan du den?

Har fått en del lästips från bekanta som jag ska försöka fördjupa mig i under julhelgen kanske?
För jag känner verkligen att jag inte förstår nuet på den här punkten.

Kan man kämpa ensam?

Jag tror inte att vi kan få det bättre om vi inte kämpar.
Att vi bara kan sitta hemma och klaga vid köksbordet för att sedan låta någon annan sköta kampen. När det gäller fackliga frågor hör jag ofta att det var klart att de gjorde nytta FÖRR, men inte nu. Nu har vi det ju så bra ändå att det inte finns något att kämpa för.

Men en lag eller ett avtal måste hela tiden försvaras annars urholkas den för att till sist inte fylla någon funktion. Det är det jag ser hända med LAS idag. Lagen om anställningsskydd.
Den som jag trodde skulle skydda mig på så sätt att arbetsgivaren inte kan avskeda den som varit anställd längre än någon annan. Skydda mig från att bli undanskuffad från vidareutbildning när jag blir äldre. Att mitt yrkeskunnande följer tiden.

Att en arbetsgivare vill kunna välja och vraka bland sina anställda det tycker jag är naturligt och lätt att förstå motivet till. Klart att det vore bra för mitt självförtroende om jag bara träffade vänner på arbetstid!

Men att facket går med på att göra undantag från LAS-listan utan en ordentlig motivering och utan att våga syna VD´ns hot i sömmarna det gör mig riktigt orolig för framtiden!

Skulle facken överhuvudtaget kunna ha startat sitt arbete idag? När medlemmarna bara ser till sitt eget bästa just idag utan tanke på följderna imorgon?

Nervös, för vad?

När jag gick till jobbet mådde jag illa och hade ont i magen. Tänkte på att det var konstigt att jag kände mig så nervös för jag visste ju vad som väntade..

Uppsägning.

Utan giltig orsak

Eftersom jag har den stora fräckheten att inte tillhöra det stora LO förbundet.

Funderade på om jag ångrade att jag böt till mitt lokala LS?
Svaret är trots allt NEJ.

Blev kallad till VD´n efter ett par timmar och 8 minuter senare var det bara att gå ut till maskinen och jobba igen.

Är jag förbannad, ledsen eller bara uppgiven?