Kan man kämpa ensam?

Jag tror inte att vi kan få det bättre om vi inte kämpar.
Att vi bara kan sitta hemma och klaga vid köksbordet för att sedan låta någon annan sköta kampen. När det gäller fackliga frågor hör jag ofta att det var klart att de gjorde nytta FÖRR, men inte nu. Nu har vi det ju så bra ändå att det inte finns något att kämpa för.

Men en lag eller ett avtal måste hela tiden försvaras annars urholkas den för att till sist inte fylla någon funktion. Det är det jag ser hända med LAS idag. Lagen om anställningsskydd.
Den som jag trodde skulle skydda mig på så sätt att arbetsgivaren inte kan avskeda den som varit anställd längre än någon annan. Skydda mig från att bli undanskuffad från vidareutbildning när jag blir äldre. Att mitt yrkeskunnande följer tiden.

Att en arbetsgivare vill kunna välja och vraka bland sina anställda det tycker jag är naturligt och lätt att förstå motivet till. Klart att det vore bra för mitt självförtroende om jag bara träffade vänner på arbetstid!

Men att facket går med på att göra undantag från LAS-listan utan en ordentlig motivering och utan att våga syna VD´ns hot i sömmarna det gör mig riktigt orolig för framtiden!

Skulle facken överhuvudtaget kunna ha startat sitt arbete idag? När medlemmarna bara ser till sitt eget bästa just idag utan tanke på följderna imorgon?

Nervös, för vad?

När jag gick till jobbet mådde jag illa och hade ont i magen. Tänkte på att det var konstigt att jag kände mig så nervös för jag visste ju vad som väntade..

Uppsägning.

Utan giltig orsak

Eftersom jag har den stora fräckheten att inte tillhöra det stora LO förbundet.

Funderade på om jag ångrade att jag böt till mitt lokala LS?
Svaret är trots allt NEJ.

Blev kallad till VD´n efter ett par timmar och 8 minuter senare var det bara att gå ut till maskinen och jobba igen.

Är jag förbannad, ledsen eller bara uppgiven?